SPREAD THE W.... WEAKNESS?
OH.
Efter två timmars sömn vaknar jag pigg som lärkan själv. Tittar på Desperate Housewives & sväljer 4 Ipren. Går upp till Saranna som ser något hängig ut. Jag anade en smärre oro. "Har jag smittat henne..? Ska vi alla insjukna nu?". Gick till bädden igen (för efter någon timme uppe blir kroppen trött) och jag kunde inte bestämma mig för ifall huvudvärken eller halsondan var värst. Svalde några fler Ipren. Samtidigt som jag tog ett seriöst snack med min lever. Den ska nog överleva. Numera då jag är nykterist så bör en överdosering av värktabletter vara lindrigare? Lets leave it there.
Försöker somna men har för ont i huvudet. Kan inte svälja, knappt inandas luft - en sårig gom och hals. Brukar inte sitta såhär högt upp.. Halsondan alltså. Precis i svaljet. Men lyckas somna in en stund. Vaknar upp för den dagliga rutinen med havregrynsgröt - trots att min aptit är obefintlig - så sägs det ju att föda är bra..
Jag & Sa kollar hus & agencies. Febern kommer igen. Sa ringer Hammersmith Hospital & frågar saker om sin vän, som hon tror har swine flu, vilket är jag då. Kvinnan kopplar henne till ett specifikt swine flu-center (så gemytligt) och de har ett härligt manus med frågor att ge Sa. Den bästa uppmaningen var att Sa skulle se ifall jag kunde sätta hakan intill halsen fortfarande. Vi båda skrattade. Men det gjorde inte swine flu-telefonisten. Är hennes händer blå? Nej. Har hon blödande lila prickar? Nej. Osv. Och hon kunde efter 20 frågor konstatera att jag enbart lider av en aggressiv flu, ingen swine flu. Helvete, tänker jag. Då behöver jag fortfarande gå beredd som en gnu på fältet. Den kommer alltså antagligen attackera mig i ett senare skede.
Sa & mitt samarbete fungerar utmärkt. Jag letar hus & agencies - hon ringer. Bokar en viewing för ikväll & tre för imorgon. Mitt upp i allting hör jag hur Saranna hostar. Det är kört. Hon är tagen. Inburad. Och då hon har sången som sitt främsta instrument gör det inte det hela lättare. Jag hoppas och ber till Gud att hennes flu inte sätter sig på halsen (och eeh alla andra kroppsdelar) så att hon kan uppträda på songwriting-kvällen på onsdag som bestämt. Om inte så kommer jag skämmas. Jag kunde faktiskt satt mig i karatän. De har byggt om en av lägenheterna i vårt trapphus till en isoleringscell med dubbelstål-dörr och dörrkod. Jag kunde beodrat att bli inspärrad där. Då hade min syster sluppit det här helvetet.
Jag får ett meddelande från min japanska vän. Hon vill hjälpa mig och tycker synd om mig. - Är det något du vill ha, jag fixar det! Och jag säger på skämt - Yeah some roses and ice-cream would be rather nice. Och hon pickar upp det och kvinnan messar en halvtimme senare och undrar vilken smak på glassen jag vill ha. Jag ber henne att inte köpa ngt till mig - inser efter ett tag att min svenska tacksamhetsskuld är överdriven & ger med mig då hon står fast vid att hon minnsann vill ge mig det jag vill ha. Jag förklarar för henne att mitt tillstånd är så dåligt att jag inte kan gå ut för att hämta henne. Men hon säger - Isf lämnar jag presenterna vid dörren och går igen, det är väl okay? Och mitt hjärta bara smälter.
Hon knackar på någon timme senare. Med en kasse glass. Två förpackningar Flu&Cold-tabletter. Ipren. Anti-biotika (från japan). Brufen (starkare Ipren). Och utöver det drar hon sedan skämtsamt fram två förpackningar av mina japanska favoritcigg och säger med ett smile - For when you´re well again...!! Och jag vet inte om detta är en feberdröm eller inte. Men detta har tydligen skett. Jag undrar varför hon gör det här för mig.. Hon svarar att det är det minsta hon kan göra för att visa sin uppskattning till mig och min vänlighet. I skolan har jag tagit mig "an" denna kvinna som inte många tycker om (hon är väldigt.. egen). Pga hennes anpassningssvårigheter så stör sig många på henne & behandlar henne som ett barn. Talar till henne som ett barn. Skrattar åt henne. Och jag avskyr det. Ibland ser mänskor inte längre, eller tänker inte längre - ifall inte då det kommer till andra utanför deras eget kött. Då jag ser till hennes historia med en strikt uppfostran med en japansk pappa som slog henne. En mamma som stod vid sidan av skräckslagen och lät det fortgå. Hon har alltid blivit sedd som en sak. Och lärt sig lyda. Jag förstår hennes beteende. Och avskyr när speciellt många män i klassen behandlar henne som 12 år. Den här kvinnan har dessutom läst psykologi i 6 år på Uni i Japan. Trodde inte till en början att vår kamratskap skulle utvecklas till en vänskap - men det verkar så. Jag ser henne som en jämlike & jag märker att hon aldrig blitt behandlad så tidigare. Det är fint.
Till glassen. Kvinnan köper alltså 4 förpackningar kvalitétsglass till mig. Hägenz & Ben&Jerrys. Jag blir törögd då hon säger hejdå och skakar handen och lägger huvudet på sne som bara japaner kan göra på ett coolt sätt. Det slog mig då jag stängde dörren om henne att jag verkligen kommer att sakna henne. Därför har jag bestämt mig för att besöka henne i Japan i sommar.
"STAY CHILLED - BE COOL". Min fina glasspåse.
Innehållet:
So where do I begin..?
PS: JAG HAR FÅTT HÖRA ATT MIN TEXT ÄR FÖR LITEN. ÄR DETTA BÄTTRE? KOMMENTERA GÄRNA!!
Efter två timmars sömn vaknar jag pigg som lärkan själv. Tittar på Desperate Housewives & sväljer 4 Ipren. Går upp till Saranna som ser något hängig ut. Jag anade en smärre oro. "Har jag smittat henne..? Ska vi alla insjukna nu?". Gick till bädden igen (för efter någon timme uppe blir kroppen trött) och jag kunde inte bestämma mig för ifall huvudvärken eller halsondan var värst. Svalde några fler Ipren. Samtidigt som jag tog ett seriöst snack med min lever. Den ska nog överleva. Numera då jag är nykterist så bör en överdosering av värktabletter vara lindrigare? Lets leave it there.
Försöker somna men har för ont i huvudet. Kan inte svälja, knappt inandas luft - en sårig gom och hals. Brukar inte sitta såhär högt upp.. Halsondan alltså. Precis i svaljet. Men lyckas somna in en stund. Vaknar upp för den dagliga rutinen med havregrynsgröt - trots att min aptit är obefintlig - så sägs det ju att föda är bra..
Jag & Sa kollar hus & agencies. Febern kommer igen. Sa ringer Hammersmith Hospital & frågar saker om sin vän, som hon tror har swine flu, vilket är jag då. Kvinnan kopplar henne till ett specifikt swine flu-center (så gemytligt) och de har ett härligt manus med frågor att ge Sa. Den bästa uppmaningen var att Sa skulle se ifall jag kunde sätta hakan intill halsen fortfarande. Vi båda skrattade. Men det gjorde inte swine flu-telefonisten. Är hennes händer blå? Nej. Har hon blödande lila prickar? Nej. Osv. Och hon kunde efter 20 frågor konstatera att jag enbart lider av en aggressiv flu, ingen swine flu. Helvete, tänker jag. Då behöver jag fortfarande gå beredd som en gnu på fältet. Den kommer alltså antagligen attackera mig i ett senare skede.
Sa & mitt samarbete fungerar utmärkt. Jag letar hus & agencies - hon ringer. Bokar en viewing för ikväll & tre för imorgon. Mitt upp i allting hör jag hur Saranna hostar. Det är kört. Hon är tagen. Inburad. Och då hon har sången som sitt främsta instrument gör det inte det hela lättare. Jag hoppas och ber till Gud att hennes flu inte sätter sig på halsen (och eeh alla andra kroppsdelar) så att hon kan uppträda på songwriting-kvällen på onsdag som bestämt. Om inte så kommer jag skämmas. Jag kunde faktiskt satt mig i karatän. De har byggt om en av lägenheterna i vårt trapphus till en isoleringscell med dubbelstål-dörr och dörrkod. Jag kunde beodrat att bli inspärrad där. Då hade min syster sluppit det här helvetet.
Jag får ett meddelande från min japanska vän. Hon vill hjälpa mig och tycker synd om mig. - Är det något du vill ha, jag fixar det! Och jag säger på skämt - Yeah some roses and ice-cream would be rather nice. Och hon pickar upp det och kvinnan messar en halvtimme senare och undrar vilken smak på glassen jag vill ha. Jag ber henne att inte köpa ngt till mig - inser efter ett tag att min svenska tacksamhetsskuld är överdriven & ger med mig då hon står fast vid att hon minnsann vill ge mig det jag vill ha. Jag förklarar för henne att mitt tillstånd är så dåligt att jag inte kan gå ut för att hämta henne. Men hon säger - Isf lämnar jag presenterna vid dörren och går igen, det är väl okay? Och mitt hjärta bara smälter.
Hon knackar på någon timme senare. Med en kasse glass. Två förpackningar Flu&Cold-tabletter. Ipren. Anti-biotika (från japan). Brufen (starkare Ipren). Och utöver det drar hon sedan skämtsamt fram två förpackningar av mina japanska favoritcigg och säger med ett smile - For when you´re well again...!! Och jag vet inte om detta är en feberdröm eller inte. Men detta har tydligen skett. Jag undrar varför hon gör det här för mig.. Hon svarar att det är det minsta hon kan göra för att visa sin uppskattning till mig och min vänlighet. I skolan har jag tagit mig "an" denna kvinna som inte många tycker om (hon är väldigt.. egen). Pga hennes anpassningssvårigheter så stör sig många på henne & behandlar henne som ett barn. Talar till henne som ett barn. Skrattar åt henne. Och jag avskyr det. Ibland ser mänskor inte längre, eller tänker inte längre - ifall inte då det kommer till andra utanför deras eget kött. Då jag ser till hennes historia med en strikt uppfostran med en japansk pappa som slog henne. En mamma som stod vid sidan av skräckslagen och lät det fortgå. Hon har alltid blivit sedd som en sak. Och lärt sig lyda. Jag förstår hennes beteende. Och avskyr när speciellt många män i klassen behandlar henne som 12 år. Den här kvinnan har dessutom läst psykologi i 6 år på Uni i Japan. Trodde inte till en början att vår kamratskap skulle utvecklas till en vänskap - men det verkar så. Jag ser henne som en jämlike & jag märker att hon aldrig blitt behandlad så tidigare. Det är fint.
Till glassen. Kvinnan köper alltså 4 förpackningar kvalitétsglass till mig. Hägenz & Ben&Jerrys. Jag blir törögd då hon säger hejdå och skakar handen och lägger huvudet på sne som bara japaner kan göra på ett coolt sätt. Det slog mig då jag stängde dörren om henne att jag verkligen kommer att sakna henne. Därför har jag bestämt mig för att besöka henne i Japan i sommar.
"STAY CHILLED - BE COOL". Min fina glasspåse.
Innehållet:
So where do I begin..?
Med ett hjärta fyllt med kärlek ska jag nu vila (igen) för att kunna överhuvudtaget öva inför nästa veckas exams.
Har just stylat till Saranna som ska fara på husvisningar nu. Då man träffar agents här i London är det viktigt att ladda innan. De har en tendens att frambringa ångest & stress. De pratar i 190 & skämtar i 210 & berättar om sitt privatliv. Då man skuffar omkring i deras bil & nästan kräks, vilket var nära att jag gjorde sist. Men ikväll. Be för oss. Håll tummarna. Jag ber till Gud för att något av husen är vårt kommande hem.
Från min nybäddade sjuklingssäng på maple avenue straight at ya - LOVE!
/Tess
PS: JAG HAR FÅTT HÖRA ATT MIN TEXT ÄR FÖR LITEN. ÄR DETTA BÄTTRE? KOMMENTERA GÄRNA!!
Kommentarer
Postat av: Tess littel sis <3
Mkt bättre. Jag vill ha din glass nu!!!!
Postat av: Mami
Din känsla för andra... :-)
Texten är bra även för mina gamla ögon!
Trackback
